De sista tre dagarna av min semester tillbringade jag som domare i IFRA/WAN:s (numera sammanslagna organisationer) och SND:s XMA Cross Media Awards 2009.
 

För första gången finns det nämligen en tävling för varumärkesprofilering inom mediebranschen. Med andra ord; hur lyckas mediekoncerner behålla sin profil oberoende av vilken plattform de väljer att publicera sig på: pappersavis, nätavis, mobil, tv eller vad det nu vara månde.

 

Närmare 40 kandidater från hela världen hade ställt upp. Från ett skandinaviskt perspektiv deltog mediehus i Norge (Aftenposten) och Finland (Helsingin Sanomat). Sedan gick resan en fantastisk väg runt klotet: England, Kroatien, Ryssland, Argentina, Pakistan och Kina var bara några platser jag besökte under dessa dagar.
 

Egentligen besökte jag inte alls dessa platser, eftersom juryarbetet skedde via Internet.

Vad som slog mig var hur mycket energi som läggs ner på interaktivitet med läsarna/lyssnarna/tittarna/konsumenterna.
 

Affärstidningen Guvernul Privat i Rumänien satsar till exempel hårt på sociala nätverk som Facebook och Twitter för att finna sin målgrupp: de unga entreprenörerna. Mid Day i Pakistan låter läsarna tävla om att få träffa Jethro Tull (kommer någon ihåg dem?) och Anoushka Shankar när avisen arrangerar en egen konsert med dem. Och brittiska Herald Express låter läsarna vara med att välja ut vilka som skall ingå när ett helt nytt lokalt rockband skall bildas.

 

Extra service och mervärde för läsarna (eller också ganska ofta de potentiella läsarna) fanns det också hur många fantastiska exempel som helst på.
 

Ett exempel: La Vanguardia i Spanien har nyligen introducerat ett helt komplett, och sökbart, digitalt bibliotek av HELA avisen ända från starten 1881. Inte bara vanliga läsare uppskattar detta förstås, utan även forskare och journalister.

 

En sådan dröm närde jag själv en gång i tiden: att läsarna skulle få tillgång till allt som finns att läsa i min egen avis, Smålandsposten.
 

Fast i min vision var förstås premissen att det var något man kunde ta betalt för.
 

La Vanguardia tar inte ett öre betalt.

 

Och där är förstås det stora problemet: Hur skall vi kunna ta betalt för journalistiken i framtiden?
 

Mediebranschen har under 15 års tid med nätpublicering ännu inte lyckats (ja, det finns förstås några få undantag).
 

Nu talar till och med Robert Murdoch om att ta betalt för innehållet på nätet. Det var inte så många år sedan han förnekade att nätet var något att räkna med.

 

I Sverige diskuteras detsamma just nu. Att hitta en modell där man kan ta betalt för visst mervärde på nättidningarna.
 

Skall bli mycket inressant att följa. Själv tror jag att vi måste hitta helt separata affärsidéer för de olika plattformerna, renodla dem och det mervärde som passar bäst för respektive plattform.

 

Pappersavisens mervärde är förstås det allra viktigaste att renodla. Där finns fortfarande de största intäkterna för de traditionella medierna. Konjunkturen vänder långsamt uppåt nu.
 

Nu är det viktigare än någonsin att utveckla pappersavisen, inte avveckla den.

Anders Tapola

 

Resultatet i XMA Cross Media Awards 2009 finner du på:
www.wan-ifra.org